Någonting jag funderat på...

Det är så konstigt eller rättare sagt, jag är så konstig...

I alla tider så har jag sminkat mig, det är inte ofta jag har lämnat hemmet utan att ha fullt med klegg i ansiktet. Varenda morgon enda sen jag började högstadiet så har jag harft samma morgonrutiner, så fort jag har klivit upp från sängen så har jag letat mig till spegeln och allt spackel. Foundation, puder och concealer har varit ett måste, har inte kunnat visa mig utan det och även så mascara.

Det dåliga självförtroendet som man fick när man började högstadiet kanske hade en stor del i det hela. Det var nästan så man skämdes när man visade upp sig utan smink...

Iaf så har det varit så här i flera år och det har till och med varit så illa att har man sovit hos någon eller någon sovit hos mig så har sminket fått ligga på, bara för att inte visa mitt "naturella jag".

Men så helt plötsligt så känner jag ingen ork att engagera mig längre, varför ska jag sminka mig varje dag för. Det är ingen som bryr sig om jag går osminkad...? Nu idag känner jag att det är skönt att slippa vara beroende av spackel, att man slipper kliva upp tidigare bara för att "fixa" till sig. Idag är det som om jag inte bryr mig, jag ser ut som jag gör och det får alla acceptera. När jag vill känna mig lite finare så brukar jag måla fransarna men annrs så är jag faktiskt nu för det mesta helt "naturell". jag är mig själv helt enkelt och skönt är det! plus att det är mycket skonsammare för plånboken. *Fniss*

Onödigt läsande, jag vet... Men jag ville bara berätta det för jag har tänkt på det här ett tag nu och tycker att det är så konstigt hur vi är som människor och hur vi förändras med tiden... En makalös manick helt enkelt!