Har nyss kommit hem från en lång härlig promenad i det dunder sköna vädret. Jag blir så glad och lycklig en sådan dag som denna. Fast kanske lyckan beror på att min röst har hittat sig tillbaka och att det är första dagen på 8 dagar jag inte har ont i halsen.
Gick förbi skolan idag vilket var en härlig syn. Det är så roligt att se hur alla barn leker och har kul, man får lite minnen om hur det var då man själv var liten. Mycket har kommit till på skolgården men det är ändå finns mycket kvar sen man själv struttade runt på rasterna och lekte och skrattade.
Det som var roligt att se och som man egentligen aldrig tänkt på var hur många grupperingar det finns och hur det börjar redan i småskolan. Det är dom coola, det är dom tystlåtna, det är stökiga, ja det finns så många och om man tittar riktigt noga på när dom leker så ser man väl vilka som hör till vilka grupper. Ganska otroligt... Men då finns det också dom som sitter ensam i ett hörn och leker med sig själv och det gör så ont i hjärtat att se. Varför ska det vara så att det alltid finns någon som är utanför och inte har någon alls att ty sig till? Av så många barn som går i skolan och ingen att vara med, att vara totalt osynlig. Mår dåligt av att ens tänka på det. Men hur mycket man än vill att alla ska ha en vän, att ha någon att dela sina barndomsminnen med, att ha någon att prata med, någon som kan trösta en, någon som bryr sig och någon man kan lita på, så tror jag att det alltid kommer att finnas dom som kommer att hamna utanför....
Jag är glad över att ha vänner, nya vänner som gamla vänner. Alla mina vänner betyder mycket för mig oavsett hur länge vår vänskap har varit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar